Kentucky Fried Chicken – hemma!

Historien går ungefär så här: 1930 öppnade Harland Sanders en restaurang i Louisville i Kentucky. Hans specialitet var stekt kyckling, en klassiker i den amerikanska södern ända sedan européer först bosatte sig där. Men att tillaga rätterna tog för lång tid. Att steka kyckling tar en stund om det ska bli bra, och det funkar inte på ett snabbmatshak. Så han började experimentera med fritöser, tryckfritöser tydligen. Han började också laborera med olika kryddblandningar, och 1940 tyckte han sig ha hittat den perfekta mixen av kryddor och tillagningsmetoder.

Då hade han också blivit utsedd till hedersöverste i Kentucky, en titel som Kentuckys handelskammare delar ut till framstående samhällsmedborgare. Därav namnet ”colonel Sanders” alltså, en signatur han använde under resten av sitt liv.

Sedan gick det som det brukar göra för schysst snabbmat. Sanders höll på att gå i konkurs, fick gå på socialbidrag och tvingades sälja hela konceptet till en riskkapitalist för två miljoner dollar. Fast han fick behålla franchiserätten för Kanada. Alltid något.

Det hemliga receptet låstes in i ett bankvalv, och efter att herr Sanders hängde upp hatten för sista gången verkar KFC ha mixtrat ytterligare med det genom att tillsätta en massa natriumglutamat och reducera antalet ingredienser. Sägs det i alla fall. Men originalreceptet har återskapats, delvis av William Poundstone i boken ”Big Secrets”, delvis av Ron Douglas i boken ”Americas most wanted recipes”. Det handlar om dekonstruktion alltså. Ingen har lyckats komma åt Harlan Sanders handskrivna recept, utan allt arbete har gått ut på att dels intervjua tidigare KFC-anställda, ägna sig åt en hel del experimenterande och att utföra kemiska analyser.

Jag har gått igenom alla recept, alla tillagningsmetoder, alla förslag till ingredienser och tittat på en uppsjö av videoklipp med kockar som försöker återskapa den rätta smaken. Det här är, så vitt jag kan avgöra, det mest korrekta receptet och det mest korrekta tillagningssättet.

Så var det då det där sista med friteringen. Egentligen ska man använda en tryckfritös. Den fungerar ungefär som en tryckkokare, fast alltså med olja. Trycket gör att det uppstår oljefickor mellan kött och panering, vilket gör att paneringen sväller och liksom limmas ihop med kycklingens skinn. Det ger det distinkta KFC-utseendet.

Problemet är att tryckfritöser inte finns i konsumentutförande, bara för storkök. Man kan nämligen inte snåla in på tillverkningsprocessen. För sladdrig konstruktion och hela apparaten exploderar i ett moln av kokande olja.

Alltså får man nöja sig med en vanlig fritös. Smaken blir densamma, men paneringen fäster inte lika bra och den blir inte lika fettigt bubblig som hos KFC.

Ingredienser:

1 tsk oregano

1 tsk chilipulver

1tsk salvia

1 tsk basilika

1 tsk mejram

1 tsk svartpeppar

2 tsk salt

2 tsk paprikapulver

1 tsk löksalt

1 tsk vitlökspulver

2 msk aromat (helst rent natriumglutamat)

1 tsk socker

250 gram vetemjöl

Majsolja till friteringen (ett par liter, helst rikt på transfett)

Lite blandade, tinade kycklingbitar med skinnet kvar.

2 liter mjölk

2 ägg

Kryddblandningen

1. Blanda ihop kryddblandningen.

2. Mixa blandningen i en mixer tills allt har förvandlats till en mjölliknande konsistens.

3. Blanda kryddblandningen med mjölet. Rör om med en gaffel tills du är säker på att blandningen är jämn.

Sonen Hampus får demonstrera stegen i tur och ordning. Resten av receptet efter bilderna...

Kycklingen

1. Lägg den tinade kycklingen i mjölk, gärna över natten. Det här steget kan du hoppa över. Skillnaden blir inte jättestor.

2. Sjud kycklingen försiktigt i mjölken i 20 minuter. Kokar den för hårt lossnar skinnet och faller bort.

3. Låt kycklingen svalna, fortfarande i mjölken, i kylskåpstemperatur.

4. Spara den nu avkylda mjölken. Knäck två ägg i mjölken och rör ut dem.

Förbered tillagningen

1. Värm oljan i en kastrull eller fritös till 180 grader.

2. Sätt ugnen på 175 grader.

Paneringen

1. Häll mjöl- och kryddblandningen i en lagom rymlig bunke.

2. Doppa kycklingbitarna i äggmjölken, och sedan ordentligt i krydd- och mjölblandningen. Knacka av överflödigt mjöl.

3. Låt kycklingbitarna vila i kylen några minuter så att vätskan och mjölblandningen får en chans att stelna lite.

3. Doppa kycklingen hastigt i mjölken igen och sedan på nytt i krydd- och mjölblandningen.

Tillagning

1. Fritera kycklingbitarna i 180 grader i två minuter eller tills de är guldbruna.

2. Låt rinna av på ett galler eller på några lager hushållspapper i en minut och lägg dem i en ugnsfast form. Låt stå i ugnen tills de är lagom frasiga (några minuter).

Klart!

Bildspecial

Oväntat slut

Jag rörde mig norrut, förbi Oldenburg och upp i Danmark - jagad av regn och åska. Efter att ha konsulterat alla tänkbara väderappar insåg jag att Jönköping låg mitt emellan lågtrycken. Där lyste solen, med regn i söder och riktigt kallt i norr. Så jag stannade en natt på hotell där. Dagen efter väntade eventuellt en resa västerut, mot Norge. Där skulle det också vara fint väder. Det är så där när man kör motorcykel så tidigt på året - man får jaga solen. Morgonen efter fick jag höra av min exhustru att sonen H fått åka in till sjukhuset med akuta magsmärtor, och att han efter en morgon av undersökningar fått beskedet att hans blindtarm måste opereras bort. Vad gör en pappa i det läget? Tja, han funderar inte så mycket. Han sätter sig på hojen och kör i hög hastighet till Solna och Karolinska sjukhuset. I stället för att åka till Norge satt jag i fyra timmar i uppvakningssalen och hjälpte sonen att kräkas, strök hans hår och tröstade. Han mådde så illa och hade väldigt ont. Efter det var det helt enkelt inte läge att ge sig ut på vägarna igen, så jag åkte hem. Semestern är inte slut, men hojåkandet är det. För den här gången.

A7V

När stridsvagnen gjorde sin debut på slagfältet i form av den brittiska Mark IV under slaget vid Messines 1917 blev den en stor succé. Tyskarna flydde som yra höns inför anblicken av de enorma stålmonstren. Men det dröjde bara några månader innan den tyska armén hade beväpnats med en egen stridsvagn.

A7V, så hette den, var ett formidabelt fiasko. Den var topptung, hade låg markfrigång och ett överhäng som gjorde att den antingen körde fast eller helt sonika välte så fort man försökte använda den till något annat än att stå stilla.

Det finns ett enda exemplar kvar. Det finns på pansarmuseet i Münster. Här är en liten film som jag har gjort.

Stridsvagnar!

Jag närmade mig Hamburg i 250 kilometer i timmen när jag plötsligt såg avfartsskylten. "Münster 1000 m" stod det.

Münster. Skylten fångade mitt intresse, fortfarande oklart varför. Var hade jag hört det ortsnamnet förut?

"Münster 500 m" stod det på nästa skylt.

Något med krig. Något museum? Något viktigt slag under andra världskriget?

"Münster 100 m" stod det på nästa skylt.

PANSARMUSEET I MÜNSTER!!! Helvete! Jag panikbromsade. Svängde över heldraget och höll på att köra rakt fram i den tvära svängen. Rätade upp hojen i sista sekunden och följde skakigt avfarten innan jag stannade till vid vägrenen på viadukten ovanför Autobahn. Slog in "sevärdheter" på gps-mottagaren och mycket riktigt. "Panzermuseum des heeres" låg 12 kilometer längre österut.

Panzerkampfwagen VI, ausführung B (sonderkraftfahrzeug 182) Tiger II, eller Königstiger som den kallades. Krigets näst tyngsta stridsvagn, med ett pansar så tjockt att bara de få ryska IS 2-vagnarna kunde möta den i en duell, och knappt ens det. Nackdelarna: Bara drygt 400 vagnar tillverkades, det var katastrofalt ont om bränsle i Tyskland och bristen på legeringar gjorde att motorer och lager snabbt rostade sönder. I förgrunden: Jag. Euforisk av lycka.

Tyskarna hade en förkärlek för att bygga två typer av varje stridsvagn; en stridsvagnstyp med roterande torn och en pansarvärnskanonvagn med fast överbyggnad och en kanon som bara kunde röra sig några grader i varje riktning. Det här är pansarvärnskanonvarianten av Panzer V, alltså Panthern. Den heter, enligt tysk nomenklatur, Jagdpanther. En formidabel 8,8 cm-kanon och tjockt pansar gjorde den till en riktig best på slagfältet.

I nederkant ser man hur sannolikt amerikanska 7,5 cm-granater träffat frontpansaret, men helt enkelt studsat av utan att penetrera.

Men till slut fick vagnen en träff i kanonmanteln. En gissning är en underkalibrig granat från en  brittisk Sherman Firefly. Granaten trängde in i stridsutrymmet och dödade skytten och vagnchefen. Laddaren och radiomannen/kulspruteskytten lyckades ta sig ut, men hann inte spränga vagnen. Så står det i faktabladet.

Det finns hur mycket som helst att se på museet. Det här är en prototyp som tillverkades i två exemplar; en pansarvärnskanonvagn med två kanoner. Inte från kriget, utan från upprustningen av den västtyska armén på 50-talet. Helt magnifikt knäppt.

Efteråt fick jag en glass av mig själv.

Är FORTFARANDE bakfull

Faktiskt. Ett och ett halvt dygn efter Berlin är jag fortfarande bakfull. Jag åt nyss en hamburgare, och kräktes precis lite i munnen. Jag kan verkligen inte festa som en 19-åring längre. Det går inte. Jag måste acceptera att jag fyller 40 i år, att jag har högt blodtryck och måste äta värktabletter för att kunna köra motorcykel. Jag blir trött halv nio på kvällen och älskar På spåret och Svenska Dialektmysterier.

Det här går bara inte. Jag försökte ta en bild i morse för att pigga upp mig lite:

Den understryker bara själva slutsatsen. Jag är för gammal för sånt här. Och det är ingen 40-årskris. Det är bara ett konstaterande.

Erfurt!!!

Staden heter Erfurt! Inte Streber.

Har googlat lite. Staden är en stor godscentral för järnvägen i Tyskland, och är mest känd för skolmassakern 2002 när en student sköt ihjäl 17 klasskompisar.

Erfurt ligger i gamla DDR (vilket för all del syns på många skitfula husfasader, och det faktum att gatorna består av en myckenhet gatstenenenenenenar, så det hade jag redan gissat).

Jag beklagar missen.

Det här med tyska

Jag hade någon idé innan jag for att jag egentligen, trots mina fördomar, egentligen gillar det lite lantligare, lite mer idylliska Tyskland. Så nu har jag ägnat lite tid åt att komma på att det gör jag inte alls.

Hela dagen har jag medvetet åkt vid sidan av Autobahn. I det tättbefolkade Tyskland ligger småstäderna med några kilometers mellanrum (om hundra år måste ju varenda stad ha växt ihop sina grannar, och hela Tyskland vara en enda jättestad). Men bortsett från någon bensinstation, som det också är rätt ont om utanför motorvägarna, är de helt döda. Här går någon gammal gubbe med käpp, där någon gothklädd ung kvinna med en hund i koppel. Och så bilar. Överallt bilar. Jag, som är hobbyetnolog och hobbyhistoriker vill kunna ställa helt andra frågor än min turisttyska klarar av att leva upp till. Min tyska består grovt räknat av följande fraser:

1. Gib mir essen! (Ge mig mat!)
2. Bier bitte! (Öl tack!)
3. Zimmer frei? (Rum ledigt?)
4. In der arbeiterbewegung landes, die reiche arbeit ohne entschädigung! (I arbetarnas land arbetar de rika gratis, Engels, jag har lärt mig frasen utantill men den är helt meningslös i vardagliga situationer).

Det är ungefär allt. Jag skulle vilja säga "kan du ge ord åt den här lilla stadens själ och dess historia?" eller "varför har du valt att leva i Cuxdorf/Albsheim/Rurstadt?". Men det kan jag alltså inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte förstå svaren.

Återstår egentligen bara frågan: Vad fan gör jag i Tyskland?

Svaret: Jag vet inte riktigt. För att det är för långt till Frankrike, och jag förstår förresten inte franska heller. Mitt huvudsakliga mål med resan var väl egentligen att komma bort från allt, och jag har verkligen lyckats. Jag har återigen glömt bort exakt var jag är, men ... Streber? Kan en stad heta så? Strurtert? Strerfert? Nåt sånt. Det ligger ganska exakt mitt i Tyskland. Det är lika långt till franska gränsen som till den danska. Lite närmare till den tjeckiska, och det kunde ju förstås vara en plan. Men jag kan ingen tjeckiska heller.

Jag resonerar alltså. Med mig själv. Och med dig, om du orkat läsa så här långt. Jag bekymrar mig lite över växellåda och kedjedrev. Bägge börjar bli slitna. Det är en faktor att räkna med. Jag kan inte hålla på att åka i cirklar över Europa, jag måste bestämma mig för en riktning och färdekonomiskt hålla mig till den.

Ett alternativ är alltså att åka österut mot Tjeckien. Frankrike känns för långt. Det där med språket alltså, plus att jag inte gillar vin. Vi kallar det plan A.

Tydligen ska det bli jävligt dåligt väder i hela Sverige från lördag och, tja, veckor framåt. Här i Streber är det just nu 27 grader och sol. I Sverige blir det på lördag 12 grader och regn, och sedan blir det bara värre.

Blan B blir därför av nöden att, i strid med alla intentioner, bege mig norrut. Kanske inte hem per se, men hemÅT liksom. Så att man kan göra etapperna lite kortare om det skulle bli vinter på allvar igen.

Det är klart, det är ett alternativ att bara stanna här i Streber och (Struther? Strerter?) liksom semestra. Det finns en bensinmack, hotellet kostar bara 58 euro natten och det finns dusch och tv på rummet. Stadens centrum är hyfsat obombat och har en del gamla byggnader att se. En domkyrka tydligen, och ett konstmuseum. Der alte stadt, kallas området. Gamla stan. Kan absolut vara en möjlighet att förstå lite mer av Tyskland. Det får bli plan C.

Jag tänker inte bestämma mig nu. Jag har satt klockan på 04:00 i morgon bitti. Då måste jag åka om jag ska hinna till svenska gränsen innan vädret slår om. Har jag sovit på saken och kommit fram till att åka till Tjeckien i stället så somnar jag om igen.

DET är en bra plan.

Var fan är jag?

Det stör mig att inte veta var jag är. Visst, jag kan gå utomhus och slå på färd-gps:en. Den kan tala om hur jag ska åka för att ta mig till något speciellt ställe, men den är förvånande dålig på att tala om var jag är just nu.

Alla som tar sig tid att titta efter lägger märke till registreringsskylten. Det gör ägaren till "Waldschlussel" också. Jag hade redan tidigare berättat att jag är svensk.
- You have very different marking yes, for Sweden, yes?
- It is not a swedish plate, it's from Åland.
- Ah, Holland, yes.
- No, not Holland. (Den här missuppfattningen är vanlig). Åland. Ååååååååland.
- Hooooolland?
- Å.
- Ho?
- ...
- Nein?
- Nein. Å. Have du ... äsch ... haben sie papieren unt eine, öh, pen?
- Naturlich.
Och så skriver jag ett "Å". Glada miner uppstår när män av olika härkomst, olika syn på världen, olika syn på språk och det mesta egentligen, inklusive fläskkorven jag blev pådyvlad till frukost, når fram till varandra. Vi skrattar tillsammans, den tågtokige ägaren och jag. Hans mustasch hoppar. Vi har hittat fram till rätt bokstav.

- So, is Ho.. Hå... Aoåland, a country?

Jag börjar fundera över hur man beskriver en autonomi på riktigt dålig engelska, eller ännu sämre tyska. Funderar över hur man definierar den sorts ganska begränsade autonomi som innebär att landskapet inte ens kan besluta om den egna vårjakten utan att både Helsingfors och EU börjar protestera. Men att man ändå har ett parlament och ett ... lantråd. Vad fan heter det? "Landesrat"?

- Yes, it is a country.

Sliten

Kära dagbok. Gårdagens festande i Berlin var kanske lite för roligt. Min 40-åriga kropp orkar inte riktigt vara ute och festa till tidigt på morgonen. Jag var nog inte riktigt nykter när jag satte mig på motorcykeln efter att ha sovit i tre timmar. Jag körde planlöst ut ur Berlin och är nu, tja, jag vet ärligt talat inte var jag är. "Waldschlossel" någonting. "Skogsnyckel"? Jag har nog kört 10-15 mil typ österut, och sedan ytterligare några på landsvägar genom några öde byar.

Runt om mig är skog. Följer man en skogsstig kommer man ned till ett igenvuxet fält med ett väldigt gammalt taggtrådsstaket på halvt söndervittrade betongfundament. Säkert något från tiden när folk gick omkring i bruna kläder och läderkoppel.

Jag bor på ett uråldrigt Gasthaus, precis där skogen börjar. Ägaren verkar besatt av tåg. Man kan inte beställa något på normalt vis genom att prata med honom, utan kommunikation sker med lappar via ett tåg runt restaurangen. Man skriver "bier bitte", och så kommer det en öl med vändande tåg.



Och jag som inte kan skilja historiekunskaper med kontemporära företeelser kallade tåget för "Reichsbahn" hela kvällen. Till slut kom ägaren fram och bad mig sluta. Så hette det på 40-talet. Nu heter järnvägsbolaget Deutsche Bahn.

Mitt lilla vindsrum.

Hotell Hoheluft

Det här är faktiskt en riktig pärla, speciellt om man reser som jag gör - helt utan planer. För mig har Oldenburg in Holstein blivit något av porten till kontinenten. Staden är en utmärkt språngbräda. Och det finns ett hotell här som utmärker sig (jag har bott på tre av fem). En natt på Hoheluft kostar 35 euro, hotellet har plattv, underbart sköna sängar och en portier som talar riktigt bra svenska. Bara en sådan sak.

Rekommenderar stället varmt. Visst, det ser inte mycket ut för världen, men det är förbannat trevligt!

Stoppad av polis

Jag blev stoppad av polis igen, som vanligt när jag är i Tyskland. Fast den här gången var jag oskyldig som ett litet lamm. Det var bara en vanlig rutinkontroll. Det var fullt av polisbilar runt Berlin inför kvällens kravaller, och de verkar kolla alla som kommer för nära. För säkerhets skull alltså. Gammal fin tysk tradition det där.

Dagens tyska ordspråk

Wem der Schuh passt, der zieht ihn sich an!

(Om skon passar, bär den!)

Tyskland

Danmark är ett väldigt litet land. Jag minns en intervju med en dansk stridsflygare i tidningen Flygrevyn. Att en pilot missar en inflygning och måste göra om den är inte helt ovanligt. Men den här stridsflygaren menade att Danmark är så litet att man missar hela landet ibland. 

Det tar bara drygt en timme att köra från Köpenhamn till Rödby, och då har man avverkat ungefär halva Danmark. Sedan tar det 45 minuter med färja till Puttgarten, och sedan är man i Tyskland. Just nu sitter jag på hotell Höheluft i Oldenburg in Holstein och gör ingenting. Det ska jag fortsätta med tills i morgon då jag 1) ska köpa ett surfkontantkort hos Vodafone samt 2) åka till vad som mycket väl kan visa sig bli Berlin.

Här är allting stängt på söndagar. Det enda matställe jag kunde hitta som inte var igenbommat var ett kebabhak. När jag beställt och satt mig för att vänta på maten klev en gräsand in i lokalen och kraxade uppfordrande. Jag skrattade till, men fick genast en arg blick från ägaren. Han kastade en bit pitabröd åt anden, som plockade upp brödbiten och marscherade ut. Det måste ha varit en återkommande grej det där. Märkligt var det i alla fall. Här är kebaben:

Oldenburg - litet, folktomt och ganska kallt. Men väldigt småstadigt och behärskat. Tyskt, helt enkelt. Rekommenderas. Och påfallande många pratar engelska. Ovanligt för att vara i dubbningens förlovade land.

När det regnar åker man till Malmö

Det är inte det att det inte går att köra i regn. Det gör det. Det är bara det här med att det är så jävla blött. Jag visste ju att det skulle komma, jag hade kollat väderkartorna i förväg. Och visst, i höjd med Skånes Fagerhult började det ösa ned. Men då hade jag redan stannat till på en rastplats och tagit på mig regnstället.

Det är ju det här som är själva grejen: En helt övergiven rastplats någonstans i Småland. Det är bara jag, motorcykeln och ... tja, regnet då. Och, kan man låtsas, zombierna. Och när ingen ser en kan man trycka en låtsasmikrofon mot munnen och rapportera in spaningsrapporten:
- Motorcykelpatrull Alpha X-Ray fiver zero, två walkers i kartruta 240-52. I övrigt lugnt. Jag åker vidare till punkt 18.
Och så tänder man en cigg och ser sig lite filmiskt om. Röker med glöden inuti den kupade handen. Känner sig ball.

Ljudsystem 2.0. Förra året hade jag Iphonen (i sin egenskap av musikspelare, inte telefon) i jackfickan. Och det gick ju bra, så länge den spelade något man ville lyssna på. Men ju längre ned i spellistan man kom, desto mer gjorde den inte det längre. Men kör man i motorvägsfart kan man inte gärna plocka fram telefonen och sitta och fippla av sig handskar och peta, dra och dutta. Eller tja, man kan, men man dör.

Nu har jag i stället telefonen i en plastficka. Plasten är ledande, och därför kan man peta på den kapacitiva skärmen genom den. På vänster motorcykelhandske har jag gaffatejpat fast en stylus, alltså en ledande penna för just den här typen av skärmar. Nu kan jag alltså byta spår med en hand utan att dö. Det är bra på så många sätt.

I alla fall. Jag kom inte till Tyskland i går eftersom det var så kallt och så regnigt. Jag är i Malmö. Om en timme åker jag. Jag siktar fortfarande på Oldenburg in Holstein och gamla fina Hotel Günther. Vi är så här, jag och Günther (håller upp två korslagda fingrar).

Dubbelnougat

Is this the way to Amarillo 

Every night I've been hugging my pillow 

Dreaming dreams of Amarillo 

And sweet Marie who waits for me 

Show me the way to Amarillo 

I've been weeping like a willow 

Crying over Amarillo 

And sweet Marie who waits for me 

Det är kallt, 12 grader, och regnet hänger i luften. Jag sitter på en gräsplätt mitt emot Brahehus och ser ut över Vättern. Bredvid mig har jag en kopp rykande Preemkaffe, en dubbelnougat och ett paket röda Marlboro.

Jag är fri. Jag kan göra vad jag vill, köra vart jag vill, se vad jag vill. Jag har två lediga veckor framför mig.

Tanken var att hinna till Nordtyskland i dag, men jag vet inte om det går. Det är för kallt för att köra så långt. Kanske är någonstans i Skåne ett alternativ. Malmö kanske, eller Trelleborg. Jag får se hur länge det känns kul att köra.

Det går inte att förklara vilken enorm frihetskänsla det är att köra motorcykel. I stället för att sitta inuti ett fordon kan jag bara sträcka ut handen och ta på verkligheten. Allt är så nära, så påtagligt.

Jag är nyfiken på vad den här resan kommer att bjuda på. Vad kommer jag att få vara med om? Vad kommer att hända?

Allt jag vet är att jag är på väg, och att en bit dubbelnougat fastnat mellan tangenterna V och B. Det är en bra början.

Motorcykelteknik

Det gäller att ha koll på tekniken när man kör hoj. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Här några särskilt viktiga grejer inför årets resa.

Hojens hastighetsmätare går inte att lita på. Den visar för hög hastighet enligt någon slags logaritmisk skala. Vid 90 visar den 100, vid 110 visar den 130 och vid 220 visar den 250. För att inte bli av med körkortet (böter kan man ju i värsta fall leva med) är det viktigt att veta exakt hur fort man kör. För ändamålet har jag en minimal GPS-mottagare fäst vid höger backspegel.

Det verkstadsmonterade fästet är ljusår (eller i alla fall tiotals bågsekunder) bättre än hur jag hade det på förra årets resa. Då såg det ut så här och krävde metervis av gaffatejp. Nu sitter både fäste och apparat under vindrutan.

Det är helt omöjligt att äga en motorcykel och inte samtidigt äga en underhållsladdare. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Det är särskilt sant om man har en &&#"(¤&"% immobilizer som hela tiden drar krypström och skapar avlagringar inne i batteriet. 

Klart väder!

Om nu bara meteorologerna för en gångs skull har rätt vänder vädret exakt samtidigt som jag sätter mig på hojen på lördag. Förhoppningsfullt! När jag vid middagstid når Skåne ska det vara 18-20 grader varmt och sol. Yey!

Notera även att solen i stora drag följer E4:ans sträckning söderut. Regnet håller sig väster och norr om färdvägen. Härliga tider.

Två veckor and counting ...

Två veckor kvar. På måndag hämtar jag ut hojen från verkstaden. Då har den fått sitt nya GPS-fäste. Räkningen blev inte så häftig, bara 69 euro. Medan jag väntar ägnar jag mig åt den idiotiska sysselsättningen att torrpacka. Det innebär att jag tar fram tankväskan, öppnar den, funderar lite över hur fan jag ska få plats med allt och stänger den sedan igen utan att ha åstadkommit någonting alls.

Fyra veckor

Tiden står uppenbarligen stilla. Sist jag kollade mitt arbetsschema räknade jag till fyra arbetsveckor kvar innan det är dags att lämna det här kalla helvetet och köra söderut. När jag kollar nu är det fortfarande fyra arbetsveckor kvar. Tiden kryper fram.

Hojen börjar bli iordningställd. Batteriet är bytt, jag har monterat en underhållsladdare (som verkligen behövs eftersom immobilizern hela tiden snor krypström). Jag har skruvat fast nya färdriktningsvisare, och kopplingen är luftad och påfylld.

Det återstår en del. Förra året körde jag omkring med gps-navigatorn monterad längst ut på vänster styre, vilket innebar att ju fortare jag körde, desto mer vind fångade hela anordningen och fick motorcykeln att dra rätt hårt åt vänster. Det fanns bra och dåligt med den finessen. Bra, eftersom omkörningar så att säga gick av sig själva. Så fort jag drog på gasen åkte hojen ut i vänster körfält. Dåligt, eftersom, tja, det är livsfarligt.

Så den 13 april ska hojen in på verkstad igen. Navigatorn ska få en fast monterad plats under vindrutan, och sladdarna ska dras lite snyggt under kåporna i stället för att vara fasttejpade med gaffatejp utanpå. Det är sådant jag inte klarar själv (fästet måste fräsas ur ett block aluminium), så det får kosta en slant.

Under tiden räknar jag de återstående arbetsveckorna igen. Fortfarande fyra. Fan.

Jag kan själv!

Jag har aldrig varit någon garagemeckare. Ända sedan jag fyllde upp oljetanken på min gamla Vulcan 1500 med kylarvätska har jag låtit verkstaden fixa allt. Men jag vill ju. Och tydligen kan jag också. I ett års tid har jag kört om kring med höger färdriktningsvisare sorgligt hängande i två elkablar från bakänden.

I somras köpte jag, i ett plötsligt infall av naivitet, ett par nya diodblinkers. De har legat i en låda sedan dess. Tills nu.

Det första problemet var att monteringshålen var för trånga, både i plastkåpan och i aluminumramen som lamporna ska fästas i. Det blev att borra upp dem. Med en sax.

Det är ett litet helvete att komma åt inne i hojens bakkåpa, speciellt med mina stora fingrar. Men till slut satt alla sladdar på plats.

Lamporna på plats och testade. Seger!

I väntan på maj

Snart är det dags igen. Hojen är inflyttad i garaget och är provkörd för säsongen. I slutet av april bär det av igen. Härliga tider!

Location:Trobergsgränd,,Åland

 

Uppslagsord: Slut i rutan

Klockan 23.00 i afton anländer jag till mitt hem på jorden, de Åländska öarna. Det har varit en fantastisk resa; händelserik och full av små äventyr. Det blir minst en resa till i sommar, men då med fyra hjul och med mankinin nedpackad. Sannolikt också med något slags sällskap.

Tack alla ni tusentalet läsare som följt min färd genom norra Europa. Det har varit ett sant nöje att ha er med på färden - alla 4 800 kilometer av den!

Några spridda lärdomar:

* Prata inte om kriget. Speciellt inte i Tyskland.
* Kalla inte bartendrar på MC-klubbar "apa".
* Försök inte förklara komplicerade, möjligen kriminella, omständigheter för myndighetspersoner på ett språk du inte behärskar lika bra som ditt modersmål. Och när de ställer till synes viktiga frågor till dig, till exempel på holländska, svara inte omedelbart jakande i något slags villfaren förhoppning om att de ska bli glada och låta dig gå då.
* Svenska civila polisbilar har för det mesta dubbla backlyktor och en extra backspegel på passagerarsidan.
* I spända situationer där främmande och möjligen påtända människor börjar peta på din motorcykel, prata högt och argt på svenska. Kalla den ena snubben till exempel "Åke" och den andre till exempel "Arne". Upprepa namnen och peka på dem. Låt dem förstå att de precis blivit döpta. Gör komplicerade tecken med  händerna. Fiska efter något oklart föremål i innerfickan på jackan. Se stor ut, gärna 191 centimeter i strumplästen.
* Bo aldrig, säger aldrig, på Hotell HEM i Amsterdam. Det är svindyrt och man måste sparka upp dörrarna själv.
* Kör inte för långt varje dag. Låt ryggen vila. Ta små pauser och lägg på rygg och slut ögonen en stund. Lyssna gärna på någon Paasalinnabok. "Livet är kort, Rytkönen lång" är bäst.
* Var glad. Le åt vackra saker. Nynna för dig själv. Lek "gul bil" med dig själv och slå dig skithårt på knät varje gång du hinner före dig själv med att se den. Njut av friheten.
* Äter man mer än 30 Panodil/Panadol varje dag i en veckas tid får man jätteont strax ovanför och på något sätt innanför ena njuren. Det är viktigt att avväga ryggontet mot den här andra smärtan och försöka avgöra vad som är minst värst.
* Om du kör för fort på autobahn strax norr om Hamburg, försök - om du nu måste - bli stoppad av Rolv, och se till att ha åländska registreringsplåtar. Prata varmt om åländska slott och korvar.

Frid vare med eder. Soven I gott om nätterna. Varen I lyckliga och behandlen eder väl. I leven bara en gång.

// Frippe

Uppslagsord: Bois de bologne

Det finns ett vattenfall här! Det vaggade mig sakta till sömns i natt. Vaknade med ett nummer av Le Figaro nedstucken i ena stöveln. Inget stulet dock, utom möjligen min tro på människans fallabalistiska gnostiscism.

Skojar bara. Är i Helsingborg. Äter frukost och bloggar från min ipad. Dagens projekt: Lära mig gå utan att skrika av smärta samt sluta röka. Jo, och hitta ett apotek.

Uppslagsord: Pigg och glad kexchoklad

Ännu en underbar morgon. Ännu en fantastisk dag på de tyska vägarna. Jag känner mig mig mer levande för varje dag. Jag mår toppen. Kanon. Jättebra. Dansar fram genom livet.

Nä, seriöst. Hjälp. Jag håller på att genomgå något slags metamorfos. Jag lyssnar mindre på glada talböcker och mer på arg neotysk punk. Jag känner något slags drivkraft att strunta i att bo på hotell, och i stället sova på parkbänkar i någon nedgången förort. Något har hänt. Något hemskt.

العنوان : الامارات العربية

الشرف والمجد لكم جميعا 58 شخصا الذين زاروا بلدي بلوق من دولة الامارات العربية المتحدة!يقول لنا ما تحصل عليه من القراءة! آمل أن تكونوا قد وقتا طيبا هناك، ولدي الوقت للاسترخاءمع شرب مظلة في أحد عذرا بلادي العربية سيئة، ولكنها ترجمة جوجل، والتي تمتص. الله أكبر!

Uppslagsord: Norra Tyskland

Ond rygg och kramper i axlarna gjorde att jag var tvungen att ta många pauser i dag. Men vad gör det när man ändå inte vet vart man är på väg? När solen gick ned körde jag av autobahn och stannade till vid första bästa hotell. Trodde först jag var i Bonn, men icke. Jag är i Bremen.

Jag vet ingenting om Bremen. Jag checkade in på Hilton och tog en långpromenad genom staden. Tyvärr var klockan mycket, allt var stängt och gatorna öde. Det fanns ingen att fråga. Men här är ändå en liten bildkavalkad:

Det här är ett ganska stort hus med fasadbelysning och vad som ser ut som ett koppartak.

Det här är flera olika hus vid ett annat torg, sett lite från väster. Längst bort ligger något som antagligen är en kyrka. På dagarna är det säkert livat här.

Det här är en annan kyrka, sett från ett helt annat håll. Den har två torn och ett runt blått fönster i mitten.

Ja, det var väl ungefär allt just nu. I morgon åker jag till en annan stad någonstans.

Jo, nytt hastighetsrekord. 278 km/h enligt GPS:en. 320 på mätaren, men den har jag slutat lita på för länge sedan. Ryggsäcken skakade så i fartvinden att jag höll på att blåsa av motorcykeln. I morgon ska jag försöka nå 300. Men det är svårt. Även om man väntar in rätt tillfälle så kommer det till slut någon jävla Ford Mondeo som till varje pris ska köra om en lastbil, och så måste man panikbromsa. Min frambroms är nästan helt slut, så bromssträckan är egentligen längre än själva sikten framåt. Mycket handlar om en mental inställning, om att liksom hoppas jättemycket - och verkligen mena det.

God natt!