Sliten

Kära dagbok. Gårdagens festande i Berlin var kanske lite för roligt. Min 40-åriga kropp orkar inte riktigt vara ute och festa till tidigt på morgonen. Jag var nog inte riktigt nykter när jag satte mig på motorcykeln efter att ha sovit i tre timmar. Jag körde planlöst ut ur Berlin och är nu, tja, jag vet ärligt talat inte var jag är. "Waldschlossel" någonting. "Skogsnyckel"? Jag har nog kört 10-15 mil typ österut, och sedan ytterligare några på landsvägar genom några öde byar.

Runt om mig är skog. Följer man en skogsstig kommer man ned till ett igenvuxet fält med ett väldigt gammalt taggtrådsstaket på halvt söndervittrade betongfundament. Säkert något från tiden när folk gick omkring i bruna kläder och läderkoppel.

Jag bor på ett uråldrigt Gasthaus, precis där skogen börjar. Ägaren verkar besatt av tåg. Man kan inte beställa något på normalt vis genom att prata med honom, utan kommunikation sker med lappar via ett tåg runt restaurangen. Man skriver "bier bitte", och så kommer det en öl med vändande tåg.



Och jag som inte kan skilja historiekunskaper med kontemporära företeelser kallade tåget för "Reichsbahn" hela kvällen. Till slut kom ägaren fram och bad mig sluta. Så hette det på 40-talet. Nu heter järnvägsbolaget Deutsche Bahn.

Mitt lilla vindsrum.