När det regnar åker man till Malmö

Det är inte det att det inte går att köra i regn. Det gör det. Det är bara det här med att det är så jävla blött. Jag visste ju att det skulle komma, jag hade kollat väderkartorna i förväg. Och visst, i höjd med Skånes Fagerhult började det ösa ned. Men då hade jag redan stannat till på en rastplats och tagit på mig regnstället.

Det är ju det här som är själva grejen: En helt övergiven rastplats någonstans i Småland. Det är bara jag, motorcykeln och ... tja, regnet då. Och, kan man låtsas, zombierna. Och när ingen ser en kan man trycka en låtsasmikrofon mot munnen och rapportera in spaningsrapporten:
- Motorcykelpatrull Alpha X-Ray fiver zero, två walkers i kartruta 240-52. I övrigt lugnt. Jag åker vidare till punkt 18.
Och så tänder man en cigg och ser sig lite filmiskt om. Röker med glöden inuti den kupade handen. Känner sig ball.

Ljudsystem 2.0. Förra året hade jag Iphonen (i sin egenskap av musikspelare, inte telefon) i jackfickan. Och det gick ju bra, så länge den spelade något man ville lyssna på. Men ju längre ned i spellistan man kom, desto mer gjorde den inte det längre. Men kör man i motorvägsfart kan man inte gärna plocka fram telefonen och sitta och fippla av sig handskar och peta, dra och dutta. Eller tja, man kan, men man dör.

Nu har jag i stället telefonen i en plastficka. Plasten är ledande, och därför kan man peta på den kapacitiva skärmen genom den. På vänster motorcykelhandske har jag gaffatejpat fast en stylus, alltså en ledande penna för just den här typen av skärmar. Nu kan jag alltså byta spår med en hand utan att dö. Det är bra på så många sätt.

I alla fall. Jag kom inte till Tyskland i går eftersom det var så kallt och så regnigt. Jag är i Malmö. Om en timme åker jag. Jag siktar fortfarande på Oldenburg in Holstein och gamla fina Hotel Günther. Vi är så här, jag och Günther (håller upp två korslagda fingrar).