Dubbelnougat

Is this the way to Amarillo 

Every night I've been hugging my pillow 

Dreaming dreams of Amarillo 

And sweet Marie who waits for me 

Show me the way to Amarillo 

I've been weeping like a willow 

Crying over Amarillo 

And sweet Marie who waits for me 

Det är kallt, 12 grader, och regnet hänger i luften. Jag sitter på en gräsplätt mitt emot Brahehus och ser ut över Vättern. Bredvid mig har jag en kopp rykande Preemkaffe, en dubbelnougat och ett paket röda Marlboro.

Jag är fri. Jag kan göra vad jag vill, köra vart jag vill, se vad jag vill. Jag har två lediga veckor framför mig.

Tanken var att hinna till Nordtyskland i dag, men jag vet inte om det går. Det är för kallt för att köra så långt. Kanske är någonstans i Skåne ett alternativ. Malmö kanske, eller Trelleborg. Jag får se hur länge det känns kul att köra.

Det går inte att förklara vilken enorm frihetskänsla det är att köra motorcykel. I stället för att sitta inuti ett fordon kan jag bara sträcka ut handen och ta på verkligheten. Allt är så nära, så påtagligt.

Jag är nyfiken på vad den här resan kommer att bjuda på. Vad kommer jag att få vara med om? Vad kommer att hända?

Allt jag vet är att jag är på väg, och att en bit dubbelnougat fastnat mellan tangenterna V och B. Det är en bra början.